Ruskiga Raballder
Helgen har nu svept förbi och nu sitter man med en ruskig förkyldning som inte är lika rolig dock, men det var en mysig helg med lagmiddag och firande av Klaras 20 års dag och första besöket på glasfabriken uppger sig snart att hända!
Sitter på jobbet, snörvlar och funderar, smsen som man kommunicerat med en viss person får mig att bli varm inombords på ett sätt som jag inte känt på ett bra tag. Dels för att det varit en del gnabb och tjaffs mellan oss men nu känns det som om vi verkligen kan prata med varandra utan att bråka vilket är en väldigt underlättande del i sig.
Frågan är, vad kommer att hända nu? Känner mig säker men ändå osäker, men samtidigt så ligger vi på samma stadium när frågan dyker upp om allt detta.
Fick även sms av Mr.Big igår, vilket gjorde mig ytterst förvånad, jag har varit lite oense om hur prioriteringen ligger mellan vår vänskap. Ibland känns det som om det är jag som prioriterar det hela mer än Mr.Big.
Smset bestod av "hej, kan du ringa upp mig?" Vart verkligen fundersam över vad det var nu, ringde upp för min sista krona och första frågan var, "vart du lite sur på mig i fredags?" Jag kände mig lite kokande i kroppen men sa lungt, Nej, tänkte i knoppen även om det verkade som det så kan jag inte säga att jag vart sur utan vart mer besviken. Känns som om samtalen alltid kommer så fort det inte fungerar med Mr.Bigs flickor och så blir det i ett upprepande tempo. Samtidigt som jag tänkte detta sa jag det högt till honom och att jag inte tyckte om det.
Då kände jag hur vibrationerna från hans sida att han inte heller tyckte om det jag sa, att det var ett slag under bältet, kom på mig själv att jag inte ens hade frågat hur han mådde. Som svar på min tanke gav han mig med en kylig ton "det är synd att du tycker så, för det gör inte jag" Nu i efterhand när jag rotat igenom mitt huvud riktigt noga vet jag ju att det är bara sån han är, alltid har varit och föralltid kommer att bli Komplicerad, och jag om någon borde veta det. Han sa snabbt att vi hörs i dagarna, men jag kände mig illa till mods så fortsatte prata även fast han inte riktigt ville. Kom då fram till att en mycket svår händelse som hänt honom tidigare år 2007 har nu kommit upp igen, precis när han trodde allt var klart och livet skulle gå vidare med att sörja. Sa till min vän, att jag alltid kommer finnas där, bara ett samtal bort så kommer jag. Även om han redan vet det så är det alltid skönt att höra det en extra gång.
Sitter på jobbet, snörvlar och funderar, smsen som man kommunicerat med en viss person får mig att bli varm inombords på ett sätt som jag inte känt på ett bra tag. Dels för att det varit en del gnabb och tjaffs mellan oss men nu känns det som om vi verkligen kan prata med varandra utan att bråka vilket är en väldigt underlättande del i sig.
Frågan är, vad kommer att hända nu? Känner mig säker men ändå osäker, men samtidigt så ligger vi på samma stadium när frågan dyker upp om allt detta.
Fick även sms av Mr.Big igår, vilket gjorde mig ytterst förvånad, jag har varit lite oense om hur prioriteringen ligger mellan vår vänskap. Ibland känns det som om det är jag som prioriterar det hela mer än Mr.Big.
Smset bestod av "hej, kan du ringa upp mig?" Vart verkligen fundersam över vad det var nu, ringde upp för min sista krona och första frågan var, "vart du lite sur på mig i fredags?" Jag kände mig lite kokande i kroppen men sa lungt, Nej, tänkte i knoppen även om det verkade som det så kan jag inte säga att jag vart sur utan vart mer besviken. Känns som om samtalen alltid kommer så fort det inte fungerar med Mr.Bigs flickor och så blir det i ett upprepande tempo. Samtidigt som jag tänkte detta sa jag det högt till honom och att jag inte tyckte om det.
Då kände jag hur vibrationerna från hans sida att han inte heller tyckte om det jag sa, att det var ett slag under bältet, kom på mig själv att jag inte ens hade frågat hur han mådde. Som svar på min tanke gav han mig med en kylig ton "det är synd att du tycker så, för det gör inte jag" Nu i efterhand när jag rotat igenom mitt huvud riktigt noga vet jag ju att det är bara sån han är, alltid har varit och föralltid kommer att bli Komplicerad, och jag om någon borde veta det. Han sa snabbt att vi hörs i dagarna, men jag kände mig illa till mods så fortsatte prata även fast han inte riktigt ville. Kom då fram till att en mycket svår händelse som hänt honom tidigare år 2007 har nu kommit upp igen, precis när han trodde allt var klart och livet skulle gå vidare med att sörja. Sa till min vän, att jag alltid kommer finnas där, bara ett samtal bort så kommer jag. Även om han redan vet det så är det alltid skönt att höra det en extra gång.
Kommentarer
Trackback
